Om Jiddisch
För ungefär tusen år sedan började judiska invandrare från det som senare blev Italien och Frankrike att bosätta sig i städerna kring den mellersta Rhen-dalen i ett område som kallades Lotharingia. Det motsvarar vår tids Lothringen. De talade judisk-romanska dialekter: tsorfatiska och italkiska, även kallade väst-laaz och syd-laaz. Efterhand började de tala olika medeltida germanska dialekter som de tillförde romanska och hebreiska element.
Korstågen och förföljelserna tvingade judarna att flytta österut till Böhmen och Österrike. På 1200-talet hade de kommit långt in i slaviska områden, Polen, Litauen och Ukraina, där de bosatte sig. Under sina färder kom judarna i kontakt med ytterligare språk och fogade in nya ord, fraser och grammatiska former i jiddisch. Jiddisch, som ju är namnet för språket, kommer från jiddischordet för jude, jid.
På 1600- och 1700-talen blev städer i Östeuropa som Vilna, Krakow, Lublin och Warszawa centra för judiskt liv och jiddisch blev språket för nästan alla judar i Östeuropa. Fram till andra världskriget ökade antalet jiddisch-talare än mer och kom att omfatta 12 miljoner. Den stora emigrationen av judar från Östeuropa mellan 1880 och 1920 gjorde att jiddisch spreds till nästan varje hörn av jordklotet.
Åren mellan de två världskrigen var en period då skaparkraften på jiddisch var intensiv. I Vilna grundades 1925 YIVO Yidisher Visnshaftlecher Institut, ett forskningsinstitut om jiddisch, sedan 1940 i New York. Tidningar och böcker publicerades i stor mängd, jiddisch-teatern blomstrade på båda sidor av Atlanten.
Hela den Östeuropeiska jiddisch-världen försvann under andra världskriget då 5 miljoner jiddischtalare mördades, Stalin förföljde judar i Sovjetunionen och den nybildade staten Israel valde hebreiska, och inte jiddisch som officiellt språk. Allt detta kunde ha blivit ett dödligt slag mot jiddisch. Men jiddisch överlevde!
Jiddisch idag
Idag finner vi ett återupptäckt intresse och en ny respekt för jiddisch, eller mame-loshn (modersmålet), som det också kallas av jiddischtalande. Jiddisch är fortfarande ett levande språk i hela världen med över fyra miljoner talare (ungefär lika många som talar t ex finska, norska eller danska). Ultraortodoxa judar har jiddisch som sitt vardagsspråk hemma, i arbetet och på gatorna i New York, Jerusalem, Antwerpen och Montreal. Andra och tredje generationens "assimilerade" amerikanska hittar tillbaka till sitt judiska ursprung genom jiddischkulturen och finner i den ett sätt att uttrycka sin judiskhet och identifiera sig som judar. Det finns dessutom en ny medvetenhet och uppskattning bland minoritetsgrupper i västvärlden, inklusive judar, av sina egna traditioner och kultur.
Jiddisch var språket för två tredjedelar av det judiska folket under en tredjedel av dess historia. Att lära sig jiddisch är att öppna dörren till en stor skattkammare av litteratur, folklore, sånger och idéer. Jiddisch undervisas numera på många universitet runtom i världen och det erbjuds intensivkurser både i språket och i jiddisch-litteratur. Dessutom bedrivs undervisning i judiska centra, i synagogor och på andra håll.
Fastän jiddisch inte har samma kraft som i mellankrigets guldålder, så är det fortfarande levande i många länder. Jiddisch-klubbar, läsecirklar och studiegrupper växer fram på många håll. Jiddisch-teater produceras i USA, Israel, Canada, Polen och f d Sovjetunionen. Jiddisch filmfestivaler blir mer och mer populära och många filmer från 20- och 30-talen har restaurerats och gjorts tillgängliga för en större publik.
Den traditionella jiddisch-musiken "klezmer" har fått framförallt unga utövare. Ordet klezmer kommer från det hebreiska ordet klei-zemer, musikinstrument. Musiken utvecklas och är mycket populär. Ny musik komponeras och nya texter skrivs på jiddisch om samtida förhållanden, framför allt i Nordamerika.
Jiddisch-litteratur skapas fortfarande: poesi, skönlitteratur, memoarer och dokumentation av historia, lingvistik, sociologi och folklore. Varje år publiceras cirka 100 böcker på jiddisch. Dagstidningar, veckotidningar och tidskrifter fortsätter att komma ut.
Allt detta illustrerar det fortsatta aktiva intresset och entusiasmen för jiddisch.
Jiddisch i Sverige
Jiddisch har förekommit i Sverige sedan 1600-talet, men mer kontinuerligt har det talats sedan slutet av 1700-talet då de första judiska församlingarna i Sverige grundades. Runt 1900-talet kom många immigranter som lämnade progromerna och fattigdomen i Ryssland. I Stockholm hamnade många på Söder, I Göteborg bodde de i Haga och i Lund fanns det ett område som kallades Nöden. Familjerna hade många barn och de var trångbodda. Hemmets och grannskapets språk var jiddisch. För många var jiddisch det enda skriftspråk de behärskade. Judarna anpassade sig snabbt till det svenska samhället. Det betydde bl a att deras barn slutade använda jiddisch.
Den andra immigrationsvägen med jiddischtalare var några tusen överlevande från Förintelsen. Sinsemellan talade de jiddisch med varandra, men deras barn lärde sig i allmänhet inte jiddisch tillräckligt bra för att läsa och skriva och föra en djupare konversation. Barnen tilltalades ofta på jiddisch men talade själva bara svenska.
Det exakta antalet jiddischtalare i Sverige idag är svårt att skatta. Det finns mellan 20 000 och 25 000 judar och av dessa kan ungefär 4000 antas ha en genuin och god språkfärdighet i jiddisch. Ett antal skulle säga att de förstår jiddisch men inte själva talar språket. Ytterligare några känner samhörighet med språket och använder enstaka ord eller uttryck för att bekräfta sin grupptillhörighet. Språket används oftast inom familjen, bland släkt och vänner och i samband med förenings- och kulturaktiviteter.
I dagens Sverige pågår en renässans för judisk kultur, sång, klezmer och jiddisch. I Stockholm, Göteborg och Malmö finns det jiddischföreningar som arrangerar kulturaftnar, samkväm och teaterföreställningar. Sällskapet för Jiddisch och Jiddischkultur i Stockholm anordnar också sedan tre år tillbaka ett årligt, välbesökt seminarium om och på jiddisch. Till dessa seminarier inbjuds föreläsare från universitet i andra länder. De som tycker om musik och sång på jiddisch kan varje år glädjas åt en jiddischfestival som arrangeras i Skärholmens kyrka, i Stockholm.
Den svenska regeringen har erkänt jiddisch som ett minoritetsspråk i Sverige i enlighet med Europarådets konvention. Jiddisch ses som en del av det svenska och det europeiska kulturarvet.
Språkhistoria
Jiddisch har 35 språkljud, av vilka nio är vokaler. De från tyskan avvikande konsonanterna härrör från slaviska: s-, sj-, n- och l-liknande ljud som artikuleras med tungan mellan hårda gommen och tandvallen.
Jiddisch skrivs med hebreiska tecken. Via gudsstjänstspråket arameiska/hebreiska kom de redan etablerade hebreiska bokstäverna att nyttjas även för jiddisch. Liksom hebreiska skrivs jiddisch från höger till vänster. Det finns skrivstil och tryckstil men man skiljer inte på gemena och versaler.
För dem som inte har lärt sig de hebreiska tecknen, kan man skriva jiddisch med latinska bokstäver - transkribera. YIVO har även utarbetat en transkriptionsnorm, som används internationellt. På denna hemsida använder vi en transkription som är anpassad efter svensk stavning.
Jiddisch har sin huvudsakliga grund i tyska med inslag av framför allt slaviska, romanska språk och hebreiska. Det hebreiska ursprunget märks mest genom de ord och uttryck som hör hemma i heliga texter och refererar till religiösa företeelser men även i vardagsspråket, t ex ordet mazl (lycka) och sho (timme). Slaviska inlån tillkom senare och är till stor del benämningar får verksamheter och objekt som fanns i vardagslivet, t ex latshn (tofflor) och podloge (golv).
Ordförrådet visar tydliga spår av folkets vandringar. I modern tid kommer tillskotten framför allt från engelskan. Jiddisch sätter också sina spår i andra språk, mest påtagligt i modern amerikansk engelska med ord som meshuge (tokig) eller shmooze (konversation).
Dialekter
Fyra huvuddialekter växte fram i tysktalande områden och i Östeuropa:
Litvish-jiddisch (litauisk), en nordöstlig dialekt som inbegrep Litauen och Vitryssland.
Ukrainsk-jiddisch, en sydöstlig dialekt, som talades i Ukraina och Rumänien.
Poilish-jiddisch (polsk), en dialekt som talades i Polen, Galicien och östra Ungern.
Väst-jiddisch, som tidigare talades i de tysktalande delarna av Europa, men som under hand tynade bort.
Den största skillnaden mellan dialekterna är vokalljuden men det finns också vissa skillnader i ordförråd och grammatik.
Språkakademin för jiddisch, YIVO (Yidisher Visnshaftlicher Institut) grundades 1925 i Vilnius och finns nu i New York. Institutet befäste en standard-jiddisch för skriftspråket som utvecklades i jiddisch-litteraturen. Det är denna variant av jiddisch, Modern Standard Jiddisch - som idag lärs ut både i tal och skrift. Uttalsmässigt ligger den nära litvish-jiddisch och är i övrigt en blandning av dialekterna.
