Här kan du läsa utdrag från uppsatsen "Se men inte höra" av Sophie Thomasson, projektarbete i journalistik 2005 vid Södertörns högskola.
Författaren förklarar varför hon skrev uppsatsen: "Som hörande reflekterar man sällan kring att man är en hörande person. Först när vi kommer i kontakt med dövvärlden blir det uppenbart. Därför tror jag inte heller att många tänker på att teckenspråket till exempel är ett självständigt språk och att svenska är dövas andraspråk. Döva är en språklig minoritet med en egen kultur jämförbar med vilken annan kultur som helst. Jag ville ta reda på mer om dövkulturen." (sid 19)
Texten handlar om Thorsten Andreassen:
"Missförstånd uppstår dessutom lätt när man använder tolk. Skillnaden mellan vad som blir sofistikerad humor eller plumpt är ofta hårfin och kan ligga i röstläget.
- Mycket i teckenspråket nyanseras och förstärks genom det mimiska, säger Thorsten och kniper ihop ansiktet till ett russin. Man gestikulerar med hela kroppen och använder sig av blickar. Skulle jag göra samma sak bland hörande hade det sett konstigt ut.
Trots att teckenspråket har en egen sorts slang och dialekter knutna till dövskolorna blir det aldrig lika distinkt.
- Man kan ju inte teckna som en Karlstadbo pratar. Göteborgska är en stor fördel inom komik och lyssna på Thomas Pettersson, det är ju delvis halländskan som gör honom rolig.
Humorn i sig tror Thorsten är den samma, men döva kan driva hårdare med sig själva och sitt utanförskap. Som hörande kan han bara skämta om döva utifrån sin egen upplevelse." (sid 7)
***
Texten handlar om regissören Katrine Talks:
"Men om man som hörande ska försöka förstå dövkulturen kan man inte bara titta på dövkulturen i sig själv. Dövkulturen måste ses i relation till den hörande världen. Det är där problemen uppstår enligt Katrine.
- Att vara döv är som att vara utlänning i ett annat land. För de flesta döva är hörandeaspekten inte ett problem. Det är kommunikationen och att inte ha tillgång till information som blir problematiskt.
Därför gör hon den här gången en film om båda världarna och hur de två möts. Delvis eftersom hon själv är hörande.
- Jag tyckte att hörande i dövvärlden var en intressant vinkel. Att även visa vilka problemen är från en hörande persons perspektiv. Jag tänkte på min systers sons framtid. När man har ett hörande barn som växer upp i dövvärlden blir skillnaderna väldigt tydliga. Han är till exempel intresserad av musik.
Filmen börjar som en berättelse om två systrar och hur det är att ha en döv syster och vara tvungen att agera tolk.
- Din roll i en persons liv överskuggas av en massa praktiska bestyr.
Katrine arbetade tidigare som teckenspråkstolk i sex, sju år och i familjen är det hon som talar mest flytande. På så sätt har hon blivit en medlare mitt emellan familjen.
- Under en middag får jag inte i mig särskilt mycket mat eftersom det är min plikt att tolka. I fall jag inte översätter vet jag att min syster känner sig utanför. Då måste jag ignorera att min syster är där. Därför blir det aldrig roligt när vi umgås med hörande personer.
Även Katrine känner sig utanför i dövvärlden.
- Jag kommer aldrig att vara en del av dem, jag är bara en syster till en döv person.
Döva upplever saker och ting visuellt. Det finns en visuell humor som hon inte alltid förstår. Deras sinnen är starkare och extra känsliga för rörelser. Katrines syster kan köra bil och ändå föra en hel konversation samtidigt. Hennes periferiseende är bredare.
- Sen när jag sitter bakom ratten måste jag ständigt påminna henne om att jag inte är döv. Sluta, jag kan inte se vad du säger. Och när vi var yngre försökte jag smyga på henne men hon upptäckte mig alltid ändå." (sid 8-9)
***
Texten handlar om Cecilia Ferm:
"Hörande personer måste hon träffa en och en för att hon ska hinna titta på munnen och se vad de säger. Det blir aldrig några djupa konversationer utan mer ytligt småsnack.
- De måste i sin tur anpassa sig genom att tala tydligt, så det blir jobbigt för dem också.
I dövvärlden känner hon sig mer hemma och kan slappna av.
- Mina döva kompisar och jag har alla varit med om samma saker och förstår varandras bakgrund. När de går på släktträffar sitter de till exempel ensamma och har ingen att prata med. Om jag är ute med mitt lag på mid-dag får jag ofta bara höra korta sammanfattningar av samtalen. Då känner man sig självklart utanför.
Dessutom förstår Cecilia inte alltid vad de skrattar åt. Dövas humor har en stark koppling till teckenspråket och den visuella kulturen.
- Språket betyder jättemycket för oss och film och teater är viktiga delar i vår kultur. Om det finns en film med en döv skådespelare då vill man gärna se den.
Förut kunde medborgarna av majoritetssamhället reagera när de kom i kontakt med den visuella kulturen. Numera är folk medvetna om hur döva fungerar.
- Vi slipper bli uttittade på tunnelbanan och idag när jag skulle handla kunde tjejen som jobbade i affären teckna till mig med hjälp av handalfabetet." (sid 13-14)
***
"Möjligheten till vård och omsorg på sitt eget språk blir verklighet för Stockholms döva och dövblinda äldre. Till hösten år 2007 ska ett teckenspråksanpassat äldreboende stå klart. I Malmö visar erfaren-heterna att teckenspråkigt boende ger högre livskvalitet.
- Det betyder oerhört mycket. Att kunna kommunicera med personalen och andra boende skapar trygghet, säger Elisabeth Hagberg från Sveriges Dövas Riksförbund, SDR, som är huvudman för projektet i Stockholm.
Enligt SDR är behovet av teckenspråkig miljö stort. Idag tvingas de äldre döva bo kvar hemma utan socialt nätverk, eller integrerat i vanliga service-boenden där personalen inte kan teckenspråk.
- Problemet är okunskap. Många förstår inte hur viktigt det är att döva får vård och omsorg på sina villkor." (sid 17)
***
Klicka på länken för att ladda ned och läsa hela uppsatsen.
