Historien visar att dövas ställning i samhället har varit svag. På grund av sin funktionsnedsättning har döva ofta, på samma sätt som andra grupper av människor med funktionshinder, nedvärderats av majoritetssamhället. Kunskapen om hur dessa människor haft det och hur man sett på teckenspråket under olika epoker i historien är därför begränsad.
Det lilla man vet visar dock att synen på döva skiftade i olika historiska kulturer, exempelvis ansåg egyptierna att döva var utvalda av gudarna. Undervisning eller utbildning var det däremot sämre ställt med eftersom man åtminstone inom den västerländska kulturen, bland annat utgående från Aristoteles, betraktade hörseln som det viktigaste organet för inlärning. Det var det talade och skrivna spåket som "räknades".
Tidigt teckenspråk
På samma sätt som talade språk har uppstått och utvecklats i interaktion mellan människor, har tecknade språk uppstått och utvecklats i interaktion mellan människor som är beroende av ett visuellt språk för sin kommunikation. Förekomsten av teckenspråk är skriftligt belagt från omkring 400-talet f. Kr. i Platons dialog "Kratylos".
Undervisning av döva
Mot slutet av 1400-talet och framåt uppstod i vissa europeiska länder ett behov i det "hörande" majoritetssamhället av att ge döva barn utbildning. Det handlade om enstaka barn från förmögna familjer. Behovet var primärt att säkra vissa släkters egendom genom att döva skulle kunna föra sin talan och därigenom hävda exempelvis sin arvsrätt. Syftet med undervisningen var att lära döva att kommunicera via tal och/eller skrift med den hörande omgivningen.
"Franska metoden"
Det var först på 1700-talet som de döva började uppmärksammas på allvar och teckenspråk gavs en chans att utvecklas. Abbé Charles-Michel de l'Epée kom på 1770-talet i kontakt med två femtonåriga döva flickor som han började undervisa i läsning och skrivning. Detta väckte hans intresse för att hjälpa de döva och snart upprättades världens första allmänna dövskola i Paris. Skolan använde teckenspråk i undervisningen och metoden kom därför att kallas "den franska metoden" eller "teckenmetoden".
Abbé de l'Epée utbildade många dövlärare från olika länder och därigenom spred sig hans metod ut i världen. Med den följde fragment av det franska teckenspråket i form av "lånetecken".
"Tyska metoden"
Samtidigt som de l'Epée levde och verkade dövpedagogen den tyske Samuel Heinicke, vilken menade att döva enbart skulle kommunicera med rösten och genom läppavläsning. Den "tyska metoden" fick stor genomslagskraft i hela Tyskland där den första dövskolan grundades 1778 tätt följd av andra.
Metodstrider
Abbé de l'Epée och Samuel Heinicke blev bittra fiender. de l'Epée hävdade att Heinickes metod var allt för tidskrävande för de döva, Heinicke hävdade i sin tur att om de döva inte lärde sig att använda rösten skulle de isoleras ifrån samhället. Båda hade de mer eller mindre rätt och det råder fortfarande skilda uppfattningar om vilken metod som är den bästa. En klar majoritet av döva har dock alltid varit för att de skulle få använda teckenspråket.
Svensk dövskola
I början av 1800-talet gjordes flera försök att undervisa döva i Sverige men Per Aron Borg anses vanligtvis som den som grundlägger det svenska dövskoleväsendet. År 1808 öppnade han en privatskolan för synskadade och döva elever men fick redan i början av 1810 statsunderstöd för att kunna starta en större skola. Ett av villkoren för detta understöd var bland annat att Borg skulle ta emot 13 elever kostnadsfritt, en elev från varje stift i Sverige plus ett barn från Stockholm. 1812 uppköptes egendomen Manilla på Djurgården och Institutet flyttade dit.
Undervisningen gavs först på teckenspråk men mot mitten av 1800-talet började man mer och mer gå över till talmetoden. Man gjorde flera olika experiment med undervisningen och lärarna fick använda den metod de trodde var bäst för barnen. Målet var att ge dem en praktisk yrkesutbildning, där fanns utbildning till bland annat skräddare, smed, sadelmakare, skomakare, snickare och sömmerska, de så kallade s-yrkerna. Teoretisk utbildning ansågs inte meningsfull.
Den 31 maj 1889 kom Lagen om dövundervisning i Sverige som gjorde dövundervisning obligatorisk för döva barn och också ledde till att den svenska dövskolan fick en fast organisation.
Dövkongressen i Milano
Ungefär hundra år efter de l'Epées och Heinickes metodstrider, hölls 1880 en internationell dövlärarkongress i Milano där man beslöt att hela Europa skulle övergå till den orala metoden. Teckenspråken skulle utrotas, då de ansågs vara för primitiva. Även Sverige påverkades av Milanokongressens beslut och man förbjöd de elever som skulle undervisas enligt talmetoden att teckna, även på raster och fritiden (det var dock efter 1880 sällan mer än ca 10% av eleverna som undervisades genom teckenmetoden, de så kallade C-eleverna). Denna tyngdpunkt på tal, avläsning och i viss mån skrift, med syftet att göra eleverna så "hörande" som möjligt, höll i sig i nära hundra år och innebar bland annat att de döva lärare som tidigare funnits anställda på skolorna inte längre kunde fortsätta sitt arbete.
Dövföreningar
Även svenska dövföreningar har kommit att bli viktiga institutioner för teckenspråkets utveckling och fortsatta existens. 1868 bildades på Fredrika Bremers initiativ Sveriges första handikappförening, Döfstumföreniningen i Stockholm (nuvarande Stockholms Dövas Förening, SDF). Trots sitt namn var föreningen en riksorganisation genom att elever från hela landet som gått på Manillaskolan blev medlemmar.
(Materialet är primärt en bearbetning av SOU 2006:54 Teckenspråk och teckenspråkiga som kan laddas ned från Regeringskansliet, uppsatsen "Teckenspråket och de dövas situation förr och nu - en sammanställning" av Linus Glansholm som kan läsas på teckenspråket.se, Döva i kulturellt perspektiv (1998) av Bo Andersson och Henrik Hansson samt Dövas historia, del 1 (1993) och Dövas historia i Sverige och något om övriga Norden, del 2 (1999) av Per Eriksson.)
